gnoloblog

Jag såg en pojke på resecentrum för några dagar sen. Han stod på perrongen och såg sig omkring, tog ett djupt andetag, sedan la han ansiktet i händerna och man såg hur han led innombords. Folk gick förbi som ingenting men jag såg. Jag såg hur han visste vad som väntade honom. Han tittade upp och såg på mig med svarta ögon. Jag log, för jag vet hur leenden smittar av sig. Och jag vet också hur det känns; när man har sån ångest att man skulle kunna göra vad som helst för att slippa dagen men hur mycket man än försöker så tycks det inte gå.

Åh vad jag led med honom, och jag hoppas hoppas att han klarade sig.