Om fina pojkar med glasögon...
Han stod och delade ut såndär reklam till folk som går förbi. Jag väntade på bussen längre bort och såg på honom, han var en av de sötaste människorna jag nånsin sett.
Han var typ 30 meter bort från mig. Det är då som man tänker "fan också, kan inte jag bara plötsligt ha en anledning till att gå förbi där?" Men det gjorde jag aldrig, det skulle ju kännas dumt, speciellt när man är själv.
Så jag stod där i kylan. Och plötsligt ser jag i ögonvrån att någon kommer mot mig. En kille i min ålder med glasögon säger försiktigt "Hej.. ömn.. Vill du ha ett blad?" Jag tittar på honom en stund, sen skiner jag upp och säger "Ja tack" och tar emot det. Sen frågar jag vad det handlar om och det visar sig vara en reklam om att det idag är ett visst antal år sedan kristallnatten. Sedan säger han "ja..jo.. jag måste väll gå vidare nu.. Hej då" och jag säger hej då.
Det gör ens dag. Men det är så jävla surt när man tänker på att jag antagligen aldrig nånsin kommer att få se honom igen.
